AZERBAIJAN: Elnur and Samir - Day After Day (4467)

Första gången med är detta land som är en av de asiatiska länderna som får tävla i ESC. Eller tillhör det Europa trots att det ligger en bit öst om Turkiets asiatiska del?

Elnur kommer från Turkmenistan och kom med familjen till Azerbaijan när han var 12 år gammal 1999. Han äger en pytonorm och en råtta och planerar att skaffa en katt, mycket mer hittar jag inte om honom. Samir är född i Azerbaijans huvudstad Baku. Hans favoritartister som nämns är Michael Jackson och Whitney Houston.

De har eld på scenen - där slutar likheterna med Rammstein. Annars är det en kille på en stol som liknar en vampyr och en ängelklädd ljushårig sådan (kille) som kanske vill påminna om Freddy Mercury. En melodi som man glömmer bort medan den pågår talar inte för avancemang. Men Azerbaijan åker till Belgrad för att lära sig något.

BELGIEN: Ishtar - O Julissi (25856)

Precis som Tyskland har Belgien svart-rött-guld som nationalfärger. Och precis som Tyskland har Belgien hittills bara vunnit en enda gång i ESC-sammanhang. Sandra Kim tog hem pokalen 1987 med låten "J'aime la vie". Vem gör inte det?

Årets låt heter "O julissi" vilket varken är franskt, holländskt eller tyskt alltså inget av Belgiens tre officiella språk. Gruppen Ishtar finns sedan 2003 och namnet syftar på Babyloniens namn på kärleksguden, härligt.

O julissi är inte heller ryska, hebreiska eller portugisiska utan det sjungs i ett icke existerande språk. Ett av kännetecknen för gruppen Ishtar. De har en viss förkärlek för medelåldern.

Låten framförs av sångaren Soetkin Baptist. Det är körsång ackompanjerad av enkla klassiska instrument som gitarr och kontrass och flöjt. Och det låter som om de skulle hålla på i mitt vardagsrum och inte som om de skulle snart stå inför flera hundra miloner TV-tittare som tenderar att rösta på något exotiskt. Jag tror inte på den snälla melodin 2008. Tiderna är förbi där låtar som den här hade en chans.

Intermezzo

Min kollega E (just det, hon som hade en romans med Bosniens representant i årets ESC) frågar varannan dag om jag skrivit ett nytt inlägg eller om jag har nåt nytt skvaller om Eurovision. Nej, jag sysslar med musiken och inte med skvaller, lite kanske om jag hör något. Jag lyssnar på Okkervil River, ett band som är så långt borta från Eurovision som man kan vara. Och som du, käre läsare, inte vill veta någonting om eftersom du kommer kanske hit och då vill du inte höra nåt om ett indieband från Texas som jag nyligen upptäckte tack vare en vän jag inte känner till på last.fm. För dessa som diggar musik som Will Sheff och de sina gör har jag börjat en annan musikblogg som heter "Music Was My First Love And It Won't Be My Last". Men om ni kommer förbi nån bättre skivaffär imorgon, gå in och köp skivan "Black Sheep Boy" av Okkervil River.

Pausen är över

Det har varit lugnt i den här bloggen ett tag, beroende på att jag hade ganska mycket jobb, lyckligtvis hade jag det inte jobbigt.

Jag snackade med en Eurovision-expert på båten från Visby till Nynäs i söndags och vi försökte komma på vem som vann ESC 1997. Hade inte tillgång till internet (ENDAST SOS-SAMTAL...). Jag blev mycket imponerad att hon kände nästan alla vinnare från 1990 och framåt, troligen även tidigare, vi gick inte så långt tillbaks. Vi gjorde en lista och kom på alla möjliga oförglömliga kvällar med Dana International, Olsen Brothers, Marie N (i hennes fall prickade vi bara Lettland, men det var förstås senare).

Hursomhelst fick mobilen täckning ju närmare vi kom festlandet och då blev det klart i dimman att det var Katrina & The Waves som vann 1997 för Storbritannien med en låt som heter "Love Shines A Light". Och den får ni idag.

Ska försöka jobba vidare med att presentera deltagarna till semifinalerna ikväll. Två i taget. Och slutligen kommer finalisterna som har köpt in sig, däribland mitt Tyskland.

Katrina & The Waves...